Men det afrikanska jordbruket då?

Jag följde med spänning rapporteringen från högnivåmötet mellan Afrikas och Europas ledare i slutet av november förra året, vars tema, med fokus på Afrikas unga, var migration, jobb, ekonomi, och investeringar, fred och säkerhet och samhällsstyre. Mötet överskuggades av förfärande rapporter om mängder av unga afrikanska mäns desperata försök att ta sig över Medelhavet till det hägrande Europa. Jag lyssnade också, i slutet av december, till den italienske premiärministerns, Paolo Gentiloni, tal om att sätta upp en särskild afrikansk styrka, G5 Sahel för att försöka förhindra den växande strömmen av unga afrikaner att ta sig till Europa. Det blir då alltmer viktigt att också påminna om de långsiktiga perspektiven och vad som då är absolut nödvändigt.

Vi vet, med stöd från i stort sett alla länders utveckling, att det mest effektiva sättet att långsiktigt förbättra situationen för fattiga länder och möjliggöra för fattiga människor att ta sig ur fattigdomen, är att länderna utvecklar sitt jordbruk. Det gäller inte minst om man har ett fokus på dagens unga afrikaner. En sådan ambition, med det egna jordbruket som grund, kan skapa nya arbetstillfällen, öka inkomsterna, minska undernäringen och skapa ett tydligt spår till möjligheten att bli ett medelinkomstland. Brasilien, Kina och Vietnam är länder som lyckats med det. Också en del afrikanska länder har försökt påbörja den resan enligt UNU-WIDERs omfattande rapport, ”Growth and Poverty in Sub-Saharan Africa” från 2016. Etiopien, Ghana, Uganda och Rwanda är sådana länder, men oftast har utvecklingen här stannat av på grund av bristande engagemang från de ansvariga ledarna. Ett sådant lovande exempel var Malawi för några år sedan.

Det måste erkännas att få områden är så komplexa att utveckla som just jordbrukssektorn med avgörande kopplingar till ett flertal andra centrala sektorer. Det krävs ett genuint engagemang från berörda regeringar, man måste arbeta långsiktigt och uthålligt. Man kan inte heller tillfredsställa alla mål en regering har samtidigt. Man måste helt enkelt ha en tydlig plan för denna stegvisa ambition. Inte minst kräver det övertygade ledare som har förmåga att förverkliga de ambitionerna tillsammans med sin befolkning.

Förutom traditionella mål som ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning ska regeringar idag också arbeta mot en mängd olika mål inom ramen för Agenda 2030: klimathänsyn, jämställdhet, biologisk mångfald med mera. Alla är viktiga och avgörande på lång sikt, men det går inte att, som ofta sker nu, låta jordbrukssektorn bli mer eller mindre en restpost i de utvecklingsansträngningarna. Det är också ett synsätt som alltmer kommit att prägla den svenska regeringens biståndsambitioner. I stället måste man börja från andra hållet och se den helt nödvändiga utvecklingen av jordbruket som just utgångspunkten och möjligheten till att också integrera och utveckla dessa andra viktiga mål i de afrikanska ländernas arbete.

Afrika är en synnerligen rik kontinent med en enorm utvecklingspotential. Men, enbart potentialen räcker inte för att föda en befolkning på 1,1 miljard människor idag och som, enligt FNs prognoser (medelalternativet) beräknas öka till 2,4 miljarder 2050. I Afrika, söder om Sahara, finns stora områden av bördig men idag outnyttjad mark, ca 200 miljoner hektar, motsvarande närmare hälften av världens outnyttjade markresurser, finns här för att kunna tas i bruk. Men, framför allt finns stora möjligheter till en effektivare och mer hållbar användning av den mark som redan brukas. 70% av de afrikanska arbetstillfällena finns, som tidigare nämnts, inom jordbruket. Det är jordbruk som till 50% drivs av kvinnor. Här finns samtidigt ca 33 miljoner gårdar som är mindre än 2 hektar. Medelåldern för afrikanska jordbrukare är idag hög, men kan samtidigt ställas mot att 60% av befolkningen är under 24 år. Antalet unga som varje år träder in på arbetsmarknaden är enorm och beräknades 2015 till 330 miljoner. Det är mot den bakgrunden inte svårt att förstå att många vill söka sig till Europa. Men, ska den trenden hejdas måste ovillkorligen jordbruket utvecklas och börja inge hopp.

Afrikanska unionens Malabodeklaration från 2014 understryker återigen att jordbruket har högsta prioritet. Där bekräftas de afrikanska ledarnas åtaganden i Maputodeklarationen från 2003 att 10% av de statliga investeringarna ska gå till jordbrukssektorn, med en ambition att nå 6% årlig tillväxt i respektive land. Men mötet i Abidjan inger känslan att dessa viktiga ambitioner nu fått träda tillbaka för mer kortsiktiga perspektiv.

Afrikas jordbruk måste utvecklas. Framtiden kräver ett konkurrenskraftigt och samtidigt ett både samhällsorienterat och affärsmässigt jordbruk för att kunna skapa välstånd, ökade arbetstillfällen och förbättrad levnadsstandard. Viktiga framgångsfaktorer blir då kunskapsutveckling och nytänkande. Det kommer att kräva bättre samverkan mellan bönder och det näringsliv de rimligen ingår i, forskare, utbildningsexpertis, företrädare för civilsamhällets organisationer liksom berörda offentliga institutioner. Med tanke på de begränsade resurser de flesta afrikanska länder, trots allt, har, måste planerna för jordbruksutvecklingen samtidigt ha en stegvis men målinriktad inriktning. Det är en utmaning som kräver ett starkt och trovärdigt afrikanskt ledarskap och lokal förankring.

Det internationellt mycket erfarna konsultföretaget McKinsey har under lång tid studerat jordbruksplaneringen i olika afrikanska länder. På frågorna om vad som nu behövs, vilka som måste göra något samt hur det då ska göras sammanfattar man nyligen detta i en artikel med rubriken ”Successful agricultural transformation”, i följande fyra punkter:

• De afrikanska ledarna och deras regeringar måste helhjärtat ta sig an frågan om jordbrukets utveckling för att bli den förändringskraft som behövs för ett modernt samhälles utveckling. Detta måste ske gradvis men samtidigt målmedvetet.
• För att göra detta krävs strategier där regeringsföreträdare på bred front arbetar hand i hand med bönderna och det privata näringsliv de tillhör. Kopplingen mellan forskning, universitetens utbildning och den nödvändiga rådgivningsverksamheten behöver stärkas.
• Det krävs en tydligare roll för det privata näringslivet (där bönderna ingår) och samspelet med statliga och andra utvecklingsföreträdare samt
• Utvecklandet av marknader blir på sikt avgörande. Fokus har hittills mest legat på utbudssidan och kortsiktigt nödvändiga självhushållningsaspekter, men ett ökat fokus måste också ägnas åt såväl inhemska som exportmarknader samt inte minst det viktiga och ofta eftersatta förädlingsledet.

Sammantaget är detta gigantiska men helt nödvändiga utmaningar för de afrikanska ledarna om de verkligen vill anta utmaningen att skapa välstånd för framtidens kraftigt växande befolkning och där flertalet kommer att bo i städer.

Var fanns de frågorna under AU/EU-mötet för att ge visioner och inge hopp för dagens unga afrikanska befolkning? Europa har, trots det koloniala arv vi lämnat efter oss, betydande möjligheter att bistå den afrikanska kontinenten på en mängd av de jordbruksrelaterade områden som behövs. Dagens europeiska utgångspunkt är dessutom en värdegrund byggd på demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter liksom ett starkt engagemang för globala hållbarhetsfrågor.

Vad är alternativet? Ska vi istället alltmer överlåta det viktiga samarbetet inom bland annat jordbruksområdet som Afrika nu så väl behöver till länder som Kina och företrädare för andra mer eller mindre totalitära regimer?

Detta borde dessutom vara ett prioriterat område också för den svenska regeringens biståndspolitik, som jag pekade på i en tidigare artikel i Omvärlden 21 mars förra året. Det kräver då ett tydligt mandat till Sida och inte att området ”göms undan” bland allt som behöver göras inom ramen för Agenda 2030 och Parisavtalet.